Allting har sin första gång
Allting du har varit med om eller upplevt har någon gång varit "för första gången". Alla förstagångs upplevelser har på något sätt påverkat dig, satt sina spår och kanske förändrat dig på ett eller annat sätt. Kommer du ihåg din allra första kyss? Det gör jag! Innan min allra första kyss så hade jag fått några tafatta pussar som i bästa fall träffade mina läppar, eller så var det någon stor blöt mun som omringade hela min mun och området runt omkring. Det enda jag kan säga om det minnet är "blött" =)
Annat var det med den allra första riktiga kyssen. Så länge jag lever kommer jag att komma ihåg känslan. Det var inte bara själva kyssen, utan också de intensivt blåa ögonen med omgivande mörka ögonfransar. Jag höll på att drunkna i de ögonen samtidigt som de gjorde att jag riktigt kände livet inom mig. Hjärtat dunkade så det nästan gjorde ont och jag ville bara sjunka in i honom. Den gången var jag knappt 15 år men varken förr eller senare har jag fått en sådan kyss.
Många gånger senare i livet har jag upplevt "hjärtdunkande" saker för första gången. Många hjärtdunkningar har haft sin grund i oro inför något som ingått i mitt jobb, andra upplevelser har bara varit ren, skär skräck för något jag varit tvungen att hantera, trots att jag egentligen inte visste hur jag skulle göra. Blåsa liv i mitt barn som hade slutat att andas. Hur många gånger det hände vet jag inte, kanske tusen eller mer men en sak vet jag..jag blev aldrig van.
Alla upplevelser har inte varit bra, men säkert har de varit lärorika och erfarenhetsrika. Många av upplevelserna bär du med dig som värdefulla minnen genom livet som du kan ta fram och tänka på när du behöver det. Minnen som ingen kan ta ifrån dig. Sedan finns ju också de minnen du vill förtränga och låtsas som om de aldrig varit. Oavsett så tror jag att även de upplevelserna burit med sig något gott. Varje negativ upplevelse har medfört att du blivit en erfarenhet rikare. "Learning by doing"
Ett av mina allra bästa minnen är när min yngsta dotter var bara några dagar gammal och hon vaknade på natten och ville ha mat. Då var det bara hon och jag. Denna mjuka lilla varelse som jag älskade så mycket. Idag är hon mitt liv, det enda som betyder något. Kanske jag har älskat henne för mycket, varit för rädd att det skulle hända henne något...
Något jag med säkerhet vet är att jag lärt mig väldigt mycket genom mina "förstagångs" upplevelser.
Första gången...en början =)
Jag har nu bestämt mig att försöka mig på detta med att blogga. Anledningen till det är jag inte riktigt klar över..men det löser sig och jag litar på att allt faller på sin plats då det är dags för det. Antingen kommer jag att gilla att blogga eller så gör jag det inte..that´s it.
Egentligen skulle jag inte ha tid att blogga. Jag skulle egentligen ta tag i mitt "andra" skrivande och se till att det blir klart någon gång, men det är något som bromsar eller håller igen. Kanske det är rädsla. Rädsla att komma ihåg för mycket, rädsla att gå igenom det igen. Trots att jag vet hur allting slutar, så är jag rädd att möta slutet. Det blir så definitivt, så tomt och så mycket död. Jag har levt med sorgen så länge så jag har nästan blivit van den. Den sitter där inne, fastklistrad och evig. Något jag upptäckt är att sorgen har många ansikten, från den allra djupaste till den lite mer ytliga. Den allra djupaste sitter där den sitter oavsett hur lång tid som gått. Den mer ytliga sorgen är på ett annat plan...kanske mer av "tyck synd om mig-sorg" eller"ensamhets-sorg". De sorgerna är egentligen ganska lätta att "bota", bara man får tid att tänka över vad som är viktigt i livet.
Detta första blogginlägg skulle ju inte handla om sorg utan om "börjor", men kanske är det så att en av mina"börjor" just är sorgen?
Denna sång var Saras älsklingssång< br />
Nästa gång har jag kanske en gladare "början". Kramar till min vän Ann-Catrin / Ingrid
