evaninni

Snart slut på lördag och jag har liksom inte hunnit känna av dagen. Visst, jag har gjort mer än vad jag vanligtvis brukar göra under en lördag..men missade lördagslugnet. Steg upp före sju i morse. Aromen av kaffe och en sömnig gubbe väckte mig. Vi skulle ut på uppdrag! Vårt uppdrag var att göra avslut, men inte för vår egen del. För min egen del har jag gjort avslut redan för flera år sedan. Nej, denna gång gällde det att hjälpa "min nästa" att gå vidar i livet, att se möjligheterna som finns runt knuten.
Det kändes lite oroligt då vi startade resan. Det var -24 grader här hemma och på vägen var det på sina ställen ändå kallare. Termometen visade -28 och kölden kröp in genom bilrutan. Men som kloka norrlänningar vet vi att ta med oss "tjock- kläderna" ifall att de behövs. Inte roligt att bli ståendes utan varma kläder i kylan. Resan gick bra, vi såg två älgar- en sprang över vägen sekunderna innan vi kom, den andra låg död på vägen och bilen den krockat med låg långt ner i diket. Vid sådana tillfällen är det tur att det är massor av snö. Det såg ut som om bilen bara gjort en "snygg parkering" i djupsnön. Avslutet och avlämningen av resterna gick bra och vi fortsatte vår resa. Vi följde Torneälven och kom så småningom till Haparanda. Väl där uträttade vi några ärenden och åkte sedan över till Finland. Målet var Rajalla och Kapp-Ahl. Väl där blev det några "fynd" och sedan siktade jag in godishavet på Candy world. Jag säger bara Mmmmm..Marabou =) Vi hade också planer att ta en snabbrunda på IKEA, men ångrade oss då vi såg den överfyllda bilparkeringen. Kände oss nöjda med slutfört uppdrag och inhandling. Det var dags att styra kosan hemåt, så vi tog "genvägen" till Kalix och Kinarestaurangen.

Avslutade dagen med att se på Robinsonfinalen. Rätt man vann!

Nu börjar jag bli trött på snöandet. Det har kommit närmare 40 cm på ett dygn. Inte för att jag har behövt skotta någon snö, jag har inte heller behövt sopa rent från bilen, men jag har plumsat i snö ända upp till knäna och det var nog. Nu vill jag ha sol! Jag vill, jag vill, jag vill....!
=) Just de orden, jag vill, jag vill, jag vill...påminner mig om min barndomskompis Bitte. Vi bodde på samma gård och vi lekte med varandra nästan varje dag. En dag ville vi handla karra och då Bitte inte fick det hon bad om så ställde hon sig och stampade med ena foten samtidigt som hon upprepade gånger med hög röst skrek fram: jag vill jag vill, jag vill.....men det hjälpte inte. Hon fick ändå inte som hon ville. Samma är det nu med min önskan..inte får jag som jag vill och det skulle nog inte hjälpa att stampa med foten hellre. Snön kommer att fortsätta att falla och det kommer inte att bli snöfritt förrän om 4 månader.
Egentligen är det väl inte själva snön jag har något emot, utan det är de dagar som det snöar som är jobbiga. När jag måste sopa fram bilen och sedan skrapa rutan fri från is..då är det nog ingen som ser skymten av ett leende i mitt ansikte. Däremot när snön ligger, när det har snöat färdigt, så är det bara ljust och vackert och nu har vi den otroligt sköna våren framför oss. Våren, en tid då man kan gräva en stor grop och lägga sig och bara njuta av solen. Jag tillhör inte dem som åker skoter eller skidor. Skidor åker jag endast då vi har friluftsdag på skolan och längdskidåkning står på agendan. Utförsåkning har jag bara provat på en endaste gång när jag var elva år och vi hade utflykt till Dundret. Jag ägde inga slalomskidor, men pappa inhandlade ett par svarta Elan, kanske med förhoppning om att jag skulle få upp intresset för utförsåkning..men nej den utflyktsdagen gjorde nog sitt till att jag aldrig mer provade på utförsåkning, trots att vi har Dundret runt knuten. Vad som hände med skidorna? Ja mina svarta Elan med stålkanter hamnade på soptippen. Då hade stålkanterna fläkts upp och färgen flagnat av den omilda behandlingen de utsattes för under årens lopp.
Det är mycket man vill och önskningar ska man väl få ha.

Då har ännu en förvirrad onsdag förflutit utan att allt det där som jag planerade att hinna med blev gjort. Onsdagar kunde vara möjligheternas dag. Ja möjligen..om inte OM fanns, för alltid är det något annat viktigt som måste göras först. Egentligen är det samma sak med måndagar..då skulle vi också har möjlighet till att uträtta och hinna med massor...men samma händer där..alltid kommer något ändå viktigare emellan.
Välkommen till skolans värld! Det är där allt detta konstiga händer.

Ideérna och inspirationen flödar.Nya direktiv och nya förväntningar. Planer ska revideras och det ska skrivas nya. Skriftliga omdömen, numera betygsliknande vilket det absolut inte fick vara för bara någon tid sedan. Arbetsplaner, utvecklingsplaner, områdesplaneringar och individuella utvecklingsplaner..planer, avprickningsscheman och muntliga och skriftliga tester...You name it. Det är så otroligt mycket och i en sådan hastighet så...summan av det hela blir ingenting! Projekten och möten avlöser varandra, det känns som om någon fått panik och nu, allra helst NU ska allt hända och det på en gång! Samtidigt som allt det där ska göras så förväntas vi också ha lektioner och inte bara en utan fyra, fem varje dag. Dessa ska naturligtvis också vara väl förberedda och helst också roliga och spännande. Förutom att genomgången/ introduktionen ska locka till lärande, så ska också alla tjugofyra elever ha individuellt anpassade arbetsuppgifter. Inte hjälper det att jag tidigarelagt min arbetsdag och numer börjar kl. sju. Det är fullt ös ända fram till sexton och ibland sjutton. På väg till bilen funderar jag ibland...hallå, vart är väskan på väg med mig... Väskan som är välfylld med läsuppgifter eller böcker att rätta, för allt sådant får man göra hemma. Just nu fyller de nationella proven och matematikprojektet hela min hjärna. Väl hemma sätter jag upp en plan på det jag ska hinna med ikväll..efter middag och disk.

Vad händer?. Jag somnar på soffan och tröttheten kom emellan.. Trots allt..Jag älskar mitt jobb. Undras just om det finns något botemedel??

Tänk vad tråkigt det skulle vara utan musik. Med hjälp av musik går det mesta lättare och många gånger kan musik ha en lugnande eller kanske till och med uppiggande inverkan. Min musiksmak är relativt bred. Gillar att lyssna på det mesta och vad jag lyssnar på är beroende på mitt humör. När jag känner mig arg blir det ofta "gung"rock typ Metallica eller Deep Purple på hög volym. Samma när jag städar, men då lyssnar jag också gärna på Bon Jovi- De senaste två åren har jag lyssnat mycket på Nightwish, men också på gamla 70-tals godingar typ The Sweet, The Rubettes, Creedence Clearwater Revival. När jag är ledsen eller tycker synd om mig själv ljuder rummet av musik typ Sarah Brightman eller Andrea Bocelli. I samband med den sortens musik hittar man mig ofta liggande på soffan. Ibland förundras jag över sångarnas otroliga röster, vilka toner de når. Lyssna till exempel på Leona Lewis och hennes låt Better in times. I mitt tycke en otrolig sångerska och trots att det är en "ledsen" låt så är det också en höjdarlåt.
Ja, Better in times....Tiden läker alla sår..ja så sägs det, men jag vet att det inte är sant. Tiden gör endast att du lär dig att leva med de sår du en gång fått. Du lär dig att hantera livet på ett uthärdigt sätt...men såret finns kvar för alltid.

> Ja jag vet, jag har en massa sorg inne i mig =/  />Under ett par veckors tid har jag känt mig lite nere. Jag vet inte riktigt orsaken till mina känslor, men vet att de är lättåtkomliga och svåra att ignorera och jag försöker att hantera dem så att det inte går ut över någon annan. För det mesta lyckas jag nog, men ibland bubblar det liksom över. Jag är i alla fall väldigt glad över att jag har det arbete jag har. Jag älskar jobbet med "mina ungar" och får inte så ycket tid över till att grubbla, känna mig nere och deppig. Det är full fart från morgon till kväll och sedan är det dags att sussa...och förhoppningsvis blir det Better in times. Nu är det dags att krypa ner i bädden.

En hel vecka sedan jag skrev mitt sista inlägg. Trots att jag känt att det har varit roligt att börja jobba igen, så har min inspirationsnivå legat på en sådan nivå så den just har räckt till för att orka med att vara vaken en hel arbetsdag. Jag vet att jag inte har varit ensam om att känna mig energilös, de flesta på jobbet var nog i ungefär samma situation. Men nu tror jag att jag hittat rytmen igen. Mina dagar börjar väldigt tidigt. Jag stiger upp ungefär vid femsnåret. Fixar iordning kaffet, tänder fönsterbelysningen och sätter på radion. Slår mig ner vid köksbordet, lyssnar på radio och väntar på att kaffet ska bli klart. Jag hinner med två muggar innan jag börjar klä på och göra iordning mig. Det är nog knappt någon som förstår varför jag stiger upp så tidigt bara för att få dricka mitt kaffe i lugn och ro...men jag behöver den här tysta, ensamma stunden för att må bra. jag har nog alltid haft behov av att "vara för mig själv" ett tag. Är nog en riktigt Norrlänning när det gäller det behovet i alla fall =) När jag bodde hemma varnade pappa folk i omgivningen för att väcka mig. "Ta med en kudde som skydd. Hon är arg som en varg när hon vaknar" sa han. Nå riktigt så arg var jag väl inte, men lätt irriterad var jag, i alla fall förr. Så småningom var jag tvungen att lära mig att behärska mig, fast nog sjöd det i mitt inre många gånger. Det var också ett dilemma eftersom jag inte heller gillar att vara sur och om jag någon gång blir sur så går det över väldigt fort....för fort. För det mesta så fort så jag hinner glömma varför jag var sur. Min bästa vän A-C säger att jag är snäll och alltid har varit snäll, glömmer och förlåter allt för lätt. Kanske är det så..eller så är det helt enkelt så att jag inte tycker det är värt att bråka och sura. Det finns mycket viktigare saker i livet. Någon lärde mig att hon hade förståelse för att man ibland när man är trött och ledsen kan säga saker som man egentligen inte menar ......




Om jag själv skulle vara tvungen att ta fram mina negativa och positiva sidor. Skulle jag vara snäll med mig själv då?
Nu ska jag krama kudden.
                                                           ♥   Love, peace and understanding

Den stränga kyla som nu råder gör att man allt oftare får läsa bland annat på Facebook kommentarer och inlägg om folk som fryser. Av någon anledning har vi längst upp i norra Sverige bara -8 grader. En gammal klasskompis fryser i Göteborg. Där går temometern ner mot -25°. Det fick mig att minnas alla de gånger jag frivilligt frusit och detta bara för att se så vacker ut som möjligt...eller var det för att få på sig så lite töntstämpeln som möjligt? Oavsett så knallade vi till skolan iklädda skinnjackor modell extra kort höstjacka. Dessutom tajta V-jeans eller Gul och Blå jeans modell nedanför naveln. Jeansen var så tajta så jag fick lägga mig på golvet och dra in magen och pappa fick hjälpa mig med att dra upp gylfen (med tång). Pappa och mamma var inte alls glada över detta och de försökte nog få mig att inse hur himla tokigt detta var. De kunde lika gärna ha pratat med väggen för jag lyssnade inte. Relativt ofta skjutsade pappa mig till skolan, men ibland kunde han inte och då innebar det halvtimmes promenader i 30 graders kyla med bar mage och rygg för mig. Men jag hade i alla fall en tjock halsduk. För det fick man!  
Fy sjutton vad kallt det var! Alla kroppsdelar som blivit utsatta för kylan var helt bortdomnade då jag äntligen kom fram till skolan. Men vad gjorde väl det? Jag tinade ju upp och dessutom var jag ju i alla fall inte en tönt.
Tänk vad stor betydelse klasskompisar och så kallade vänner har. Vad gör man inte för att få vara med och känna sig som en i gänget? Hur bildas egentligen dessa gäng och vem utser den så kallade ledaren? Är de självutnämnda eller utvalda av någon speciell orsak. Jag vet att i min klass var det en tjej som tidigt, kanske redan i första klass utsågs till någon slags ideal som alla vill efterlikna. Tjejen var inte ens söt. Hon såg ut som en ledsen blodhund (hängande kinder och läppar) men hon hade hurtiga föräldrar som var engagerade i friluftsliv och idrott. Hon hade den senaste utrustningen och de fränaste kläderna. Dessa saker pratade och skroderade hon vitt och brett om. När färg tv:n utkom var hennes  familj först att ha en. Hela klassen blev bjudna till henne för att fika och se på tv. Kanske det var en av anledningarna till att "alla" ville vara med henne. Det var lite annorlunda med sådana föräldar som bjöd hem alla i klassen och vem ville inte fika? Att tjejen belv så omsvärmad av både flickorna och pojkarna bidrog säkert till hennes styrande och ställande i klassen. Det var hennes utlåtande om saker och ting som gällde. Hade man fel slags mössa, skor eller kläder överhuvudtaget så fick man inte vara med.<br />Jag tror inte att jag, trots att jag för det mesta fick "de rätta" sakerna, fick "vara med". Samtidigt har jag inte heller något minne av att jag skulle ha mått dåligt över det.

Usch vad jag har dålig karaktär! (Oj, det var en annorlunda "början" på något jag ska skriva.) Men det är helt sant detta med karaktären. Här har jag hela dagen gått omkring och ojjat mig för att byxorna sitter för trångt och det liksom väller över både här och där. Vet att det är resultatet av lång ledighet, för mycket ätande och mjukiskläder och framför allt avsaknaden av rörlighet. Jag älskar att få gå omkring och loda i mjukiskläder och det har tydligen blivit för mycket av det goda lodandet, för mycket av att göra bara ingenting förutom att andas. Så i morse bestämde jag mig. Nu var det dags att börja ett mer hälsosamt liv. För det första: På med jeansen..Känn efter hur det känns och skyll dig själv om det känns trångt och eländigt. Ont ska med ont fördrivas..
Här skulle motioneras, men förstås på lagom nivå (promenad) och nu skulle det bli slut med att proppa i mig en massa onyttigheter. Timmarna innan mitt beslut hade paniken börjat koppla grepp på mig och jag sprang omkring och letade alla gamla bantningsrecept och viktminskningskurer jag visste jag hade undangömda i lådor och skåp. På en hylla hittade jag även en förpackning med Alli. Ja, den där reklamen på tv om det enda fungerande bantningspillret. Jag satt och bläddrade och läste bland dem jag hittade och försökte motivera mig själv till att börja med någon av dem. Ja varför inte prova på Alli när jag nu en gång införskaffat den för dyra pengar från apoteket...nä, det går ju inte. Det är allt för mycket biverkningar. Risk för gaser med eller utan oljig utsöndring, plötslig eller oftare förekommande avföring. Eländes, elände... Hur skulle det gå ihop med skolan som börjar på måndag. Till slut hade jag bestämt mig för att ta den hårda "13 dagars kuren". Den har jag kört förr, faktiskt två gånger till och med och kuren är faktiskt bra..men den är ju också som sagt hård. Men nu skulle det dietas. Det gick ett par timmar och jag började fundera..hmm i morgon ska jag på ...och på måndag. Nej på söndag börjar med dieten, men tills dess gäller det att hålla igen och äta bara lagom mycket och inte allt för ofta.
Vad händer..ja bara ett par timmar senare sitter jag här med dåligt samvete och med mjukisbyxor på. Bredvid mig ligger en tom förpackning dubbeldajm. Så mycket var mitt beslut värt!
Men en sak är jag stolt över: Jag har varit rökfri i 6 månader nu!
Tjing tjong från fröken långkalsong

Vaknade på soffan för ganska exakt en timme sedan. Blev trött efter att ha sett Robinson och bara kände för att dra en filt över mig och slumra ett tag. Det är så varmt och skönt i stugan, trots att det är över -20 grader utomhus. Vi har eldat hela dagen, både i vedspis och öppen spis. Spisarna tillsammans med värmeljus sprider en mysighet som gör att man bara vill kura ihop sig och gosa med en skön filt. Värmen i sin tur sprider en slags sömnighet som jag bara upplever här i stugan. Och just nu har jag privilegiet att få slumra och sova precis när jag vill. Om en vecka börjar jag jobba igen...och då blir det andra bullar.
Men nu är det dags att sussa. God natt, sov gott.

                         


Världen verkar vara full av förväntansfulla och positiva som ser framtiden an med glädje och hoppfullhet. Tystnaden bär med sig andras tankar, hurtiga önskningar och förväntningar över det kommande året.
Är det då bara jag som står här gammal, övergiven, översnöad och ensam. Ensam med dystrer tanke och sorg som gnager i mitt inre. Ja helt ensam är jag förstås inte, i min närhet har jag en lika översnöad lyktstolpe. Trots att snön tynger även honom så är han allt lite mer positiv än mig. Någon tände ett ljus inom honom och sedan dess gör han sitt bästa för att sprida ljus omkring sig. Ibland nås även jag av en strimma, men i kölden runt mitt trähjärta försvinner den lilla värmestrålen snabbt. För en tid sedan var någon här och försökte ruska liv i mig. Då hade jag gråtit så mycket så mina medar hade frusit fast. Någon gjorde ett tappert försök att flytta mig närmare ljuset. Ett tag kunde jag då känna mer av stolpens värme, men ju längre tiden gått desto kallare blir det. Nu längtar jag bara till varmare tider, även om jag vet att det medför risker. Kanske försvinner jag eller blir upphängd på något undangömt ställe. 
                               Med önskan om värme och kärlek
                                                                       / den röda lilla sparken