Första gången...en början =)
Det är "börjorna" som är svårast. Det har jag alltid tyckt då jag vecka ut och vecka in varje torsdagseftermiddag eller kväll suttit och knåpat ihop ett nytt veckobrev. Risken finns att det blir tjatigt och enahanda, men just nu är risken obefintlig eftersom detta ju är mitt allra första blogginlägg.
Jag har nu bestämt mig att försöka mig på detta med att blogga. Anledningen till det är jag inte riktigt klar över..men det löser sig och jag litar på att allt faller på sin plats då det är dags för det. Antingen kommer jag att gilla att blogga eller så gör jag det inte..that´s it.
Egentligen skulle jag inte ha tid att blogga. Jag skulle egentligen ta tag i mitt "andra" skrivande och se till att det blir klart någon gång, men det är något som bromsar eller håller igen. Kanske det är rädsla. Rädsla att komma ihåg för mycket, rädsla att gå igenom det igen. Trots att jag vet hur allting slutar, så är jag rädd att möta slutet. Det blir så definitivt, så tomt och så mycket död. Jag har levt med sorgen så länge så jag har nästan blivit van den. Den sitter där inne, fastklistrad och evig. Något jag upptäckt är att sorgen har många ansikten, från den allra djupaste till den lite mer ytliga. Den allra djupaste sitter där den sitter oavsett hur lång tid som gått. Den mer ytliga sorgen är på ett annat plan...kanske mer av "tyck synd om mig-sorg" eller"ensamhets-sorg". De sorgerna är egentligen ganska lätta att "bota", bara man får tid att tänka över vad som är viktigt i livet.
Detta första blogginlägg skulle ju inte handla om sorg utan om "börjor", men kanske är det så att en av mina"börjor" just är sorgen?
Denna sång var Saras älsklingssång< br />
Nästa gång har jag kanske en gladare "början". Kramar till min vän Ann-Catrin / Ingrid
Jag har nu bestämt mig att försöka mig på detta med att blogga. Anledningen till det är jag inte riktigt klar över..men det löser sig och jag litar på att allt faller på sin plats då det är dags för det. Antingen kommer jag att gilla att blogga eller så gör jag det inte..that´s it.
Egentligen skulle jag inte ha tid att blogga. Jag skulle egentligen ta tag i mitt "andra" skrivande och se till att det blir klart någon gång, men det är något som bromsar eller håller igen. Kanske det är rädsla. Rädsla att komma ihåg för mycket, rädsla att gå igenom det igen. Trots att jag vet hur allting slutar, så är jag rädd att möta slutet. Det blir så definitivt, så tomt och så mycket död. Jag har levt med sorgen så länge så jag har nästan blivit van den. Den sitter där inne, fastklistrad och evig. Något jag upptäckt är att sorgen har många ansikten, från den allra djupaste till den lite mer ytliga. Den allra djupaste sitter där den sitter oavsett hur lång tid som gått. Den mer ytliga sorgen är på ett annat plan...kanske mer av "tyck synd om mig-sorg" eller"ensamhets-sorg". De sorgerna är egentligen ganska lätta att "bota", bara man får tid att tänka över vad som är viktigt i livet.
Detta första blogginlägg skulle ju inte handla om sorg utan om "börjor", men kanske är det så att en av mina"börjor" just är sorgen?
Denna sång var Saras älsklingssång< br />
Nästa gång har jag kanske en gladare "början". Kramar till min vän Ann-Catrin / Ingrid
Kommentarer
Postat av: Ann-Catrin
Jag har ju alltid sagt till dig att du är en suverän skriverska och när jag ser det här längtar jag till att få läsa ditt nästa inlägg.
Det tar ont i mitt hjärta då du skriver om Sara, det du skriver är inte mycket men det tar tag i en. Och man bara väntar på mer och mer. Det här kommer du inte att behöva lära dig. Du kan ju det här med att skriva. Kram på dig
Postat av: Gert Malmqvist
Hej, AC hänvisa mig till din blogg. Du skriver som jag känner mig, jag förlorde min son förra året.
Tack för en fin blogg. Kram gert
Trackback
