Utkast: Mars 6, 2010
Nu har det gått flera dagar igen sedan jag sist skrev. Detta trots att jag ett antal gånger bestämt mig för att varje dag skriva en rad eller två. Vad är det då som stoppar mig... Känner mig så otroligt tom på ord, trots att orden och tankarna strömmar i mitt inre. Det är som om jag inte har något vettigt alls att skriva. En tråkig en..alltid en och samma tankar..gör hon inget? Och det är väl det som är problemet...jag gör inget! Eller i alla fall väldigt lite och absölut inget spännande eller roligt.
Vad är det som skulle vara roligt eller spännande? Är det roligt och spännande jag är ute efter?
Under en hel vecka har jag bara hunnit med en Norgeresa, en grundlig rengöring av kylskåpet, städat köksskåp, torkat damm i vardagsrum och sovrum och läst och skrivit en sammanfattning av "Baskunskaper i Matematik". Boken är en present från Skolverket till alla Matte piloter ute på skolorna, faktiskt ganska intressant läsning. Sedan har jag ännu en intessant läsuppgift i form av en lärarinformation och en bedömningsanvisning inför de nationella proven. Intressant på så sätt att det är första gången jag ska hålla i ett nationellt prov. Gissar att det blir en hel del jobb med det. Sedan har jag ju förstårs skaffat mig en rejäl förkylning.. Fattar inte hur det gick till eftersom jag knappt träffat några människor under veckan. Några dagar av denna sportlovsvecka har jag ägnat åt att sitta vid datorn och oroa mig för Frida som haft magsjuka i Norge. Om inte annnat så kan jag konstatera att jag haft ett lugnt sportlov och riktigt längtar till vardagen. Fattar inte riktigt varför jag blir så himla utled på att ha så lite att göra..Varför kan jag inte bara njuta av ledighet? Borde kanske skaffa mig ett fritidsintresse eller åtminstone skriva klart min bok.
Förresten läste i tidningen om Mansten och Styrman, två fanatiska män som är på G att skaffa sig ett fritidsintresse - ett eget parti "Rädda vården". De ville ha in förslag på "dugliga och rätta kanidater" som på ett hedersvärt sätt skulle kunna fullfölja Rädda vårdens uppdrag. Jag har ett förslag på en passande kandidat, T Junkka. Inte för att jag respekterar honom, utan för att jag anser han tillhör samma kleti och pleti som Mansten och Styrman - maktmissbrukande dj..lar.
Som andra mammor??
Varför kan inte jag vara som alla andra mammor och fatta när mitt barn blivit vuxet? Fatta när det är dags att klippa navelsträngen. Varför ska jag oroa mig och varför ska jag må dåligt. Om jag sedan hade en anledning till att må dåligt så hade det ju varit en så att säga anledning, men nu har jag ju inte det. Ändå gnager en oro inom mig som mycket lätt utvecklas till dåliga, skrämmande tankar och sedan är steget kort till ångest.
Fatta att mitt barn blivit vuxen..visst självklart fattar och vet jag det. Det är inte många som kan jämföra sig med Frida. Frida är mycket mer vuxen än de flesta andra jag känner till i hennes ålder. Det är inte där oron sitter. Jag vet att Frida fixar det mesta men jag oroar mig för det som hon ännu inte mött i livet. Man kan ju rimligtvis inte begära att någon ska kunna det man aldrig tidigare har stått inför. Jag tror att jag oroar mig för sådant hon skulle kunna råka ut för, samtidigt som jag vet att Frida är så pass klok att hon också vet om olika faror och med all säkerhet undviker dem.
Nu är det i alla fall så att Frida med all sin kraft slitit sig lös från mitt beskydd. Kanske eller rättare sagt mest troligt har jag vaktat på och, för att använda ett ”modernt” uttryck, curlat henne allt för mycket. Jag har väl alltid varit rädd att det ska hända henne något och allt sedan Sara dog har jag väl bara blivit värre. Nu i mars har Sara inte funnits här med oss, i alla fall inte så att vi kan se henne, på 10 år. Trots dessa 10 år har jag nog inte bearbetat klart det faktum att jag aldrig mer får träffa henne. Det sägs att tiden läker alla sår, men det är inte sant! Min sorg kommer nog aldrig försvinna och mina tårar kommer nog aldrig ta slut. Kanske därför jag är så rädd om Frida.
Eller hur är det? Jag kanske inte håller hårdare eller är räddare om henne än de flesta andra mammor. De flesta oroar sig nog precis som jag, men kanske har jag svårare att släppa taget och må bra ändå. Sedan vet jag ju att det finns en och annan som aldrig, i alla fall har de då inte visat det, brytt särskilt om sina flickor. Undra hur många gånger jag stigit upp mitt i natten för att skjutsa eller hämta någon som inte haft skjuts hem och där föräldrarna helt enkelt sagt: har du tagit dig ut så får du väl ta dig hem också. Vi kan inte hämta eller skjutsa för vi har druckit ett glas vin eller två. Eller då flickorna inte har tordats åka hem av rädsla för att ”åka dit” då föräldrarna hotat med det ena eller det andra. Dessa flickor har sedan tjatat till Frida om vilken jobbig och nyfiken morsa hon har. Hon ringer och kollat jämt var du är. Blir du inte less? Min mamma har då aldrig varit sån och jag skulle ha blivit tokig om hon var sån.
Ja nu har vi i alla fall skjutsat Frida till Norge. Gud vad skönt det ska bli att slippa bo hemma! Sa hon kvällen innan. Hemskt mycket roligt att höra det! Men samtidigt förstår jag henne. Jag fattar precis hur det är att vilja ha eget. Att få bestämma själv hur man ska ha det hemma hos sig och få göra lite som man vill, utan att ta hänsyn till någon förälder. Att få bo tillsammans med en kompis. Självklart ska du göra det, sa jag när hon berättade att hon bestämt sig för att prova på att jobba i Norge. Jag hade gjort precis samma sak om jag varit i dina kläder. Gubben var däremot av någon anledning inte lika förtjust i detta. Konstigt kan jag tycka eftersom det vanligtvis är jag som först säger nej och han säger ja till alla Fridas nya idéer.
Sagt och gjort. Frida fixade allt och vi åkte iväg tidigt en morgon för att skjutsa henne dit. Jag har aldrig varit norr i Kiruna och så har jag ju hört att det ska vara så vackert i Norge. Så det var med blandade känslor jag satte mig i bilen. Vägen till Kiruna kan jag. Jag bodde där i två år efter att jag som 16 åring flyttade hemifrån. Bara det! Jag var 5 år yngre än Frida och klart mycket omognare än henne när jag flyttade hemifrån. Jag klarade mig och det gick bra, trots att jag som pappa senare sa fick ”lära mig den hårda vägen”. Vi körde upp mot Abisko och Björkliden...fjäll och snö så långt ögat kunde nå. När vi kom upp mot Torne träsk började jag se att det faktiskt var vackert med de höga fjälltopparna och de stora isvidderna. Solen gassade och allt blänkte så lysande vitt. Vi närmade oss Riksgränsen och där pågick en stor Nato militärövning. 100 tals militärer åkte skidor, bandvagnar, kanoner och allt vad det nu heter. Vi körde om långa kolonner av militärfordon. På sina ställen var det över 20 minusgrader och ändå höll de på med sina aktiviteter. Vi närmade oss gränsen och Norge. Över på den Norska sidan såg jag genast skillnaden på norska och svenska vägar. För det första har vi vita mittstreck medan norrmännen har gula. Deras vägar är slingriga och smala, våra är raka och breda. Deras vägar slingrar sig kring fjäll och berg, våra går rätt igenom. Den första delen av vägen gick brant nedåt och naturen såg ut som på den svenska sidan. Sedan rundande vi fjället och kom på den västra, norska sidan och där upphörde likheten. Naturen blev milt uttryck, storslagen. Det var otroligt vackert! Aldrig hade jag trott att jag som inte gillar snö, kyla och fjäll skulle säga att det kunde vara vackert, men det var det.
Vilka otroliga formationer på fjälltopparna. Några brant stupa, andra spetsiga som en pyramid. Några såg ut som vulkan kratrar.
och så fjorden som golfströmmen värmer upp så den är isfri hela vintern. När vi kom till Norge var det flod och när vi åkte hem var det ebb. Häftigt att se då man inte är van tidvatten.
ja få se hur länge Frida stannar i Norge. Om det blir en längre tid så har jag ju precis som min gamla klasskamrat Peter skrev en bra anledning till att åka en gång till för att se denna vackra natur.
Nu är det dags att knoppa så jag orkar upp och läsa och eventuellt skriva.
Skönt att det är sportlov. =D
Puss och kram till Frida ♥
