evaninni

Nu har det gått flera dagar igen sedan jag sist skrev. Detta trots att jag ett antal gånger bestämt mig för att varje dag skriva en rad eller två. Vad är det då som stoppar mig... Känner mig så otroligt tom på ord, trots att orden och tankarna strömmar i mitt inre. Det är som om jag inte har något vettigt alls att skriva. En tråkig en..alltid en och samma tankar..gör hon inget? Och det är väl det som är problemet...jag gör inget! Eller i alla fall väldigt lite och absölut inget spännande eller roligt.

Vad är det som skulle vara roligt eller spännande? Är det roligt och spännande jag är ute efter?

Under en hel vecka har jag bara hunnit med en Norgeresa, en grundlig rengöring av kylskåpet, städat köksskåp, torkat damm i vardagsrum och sovrum och läst och skrivit en sammanfattning av "Baskunskaper i Matematik". Boken är en present från Skolverket till alla Matte piloter ute på skolorna, faktiskt ganska intressant läsning. Sedan har jag ännu en intessant läsuppgift i form av en lärarinformation och en bedömningsanvisning inför de nationella proven. Intressant på så sätt att det är första gången jag ska hålla i ett nationellt prov. Gissar att det blir en hel del jobb med det. Sedan har jag ju förstårs skaffat mig en rejäl förkylning.. Fattar inte hur det gick till eftersom jag knappt träffat några människor under veckan. Några dagar av denna sportlovsvecka har jag ägnat åt att sitta vid  datorn och oroa mig för Frida som haft magsjuka i Norge. Om inte annnat så kan jag konstatera att jag haft ett lugnt sportlov och riktigt längtar till vardagen. Fattar inte riktigt varför jag blir så himla utled på att ha så lite att göra..Varför kan jag inte bara njuta av ledighet? Borde kanske skaffa mig ett fritidsintresse eller åtminstone skriva klart min bok.

Förresten läste i tidningen om Mansten och Styrman, två fanatiska män som är på G att skaffa sig ett fritidsintresse - ett eget parti "Rädda vården". De ville ha in förslag på "dugliga och rätta kanidater" som på ett hedersvärt sätt skulle kunna fullfölja Rädda vårdens uppdrag. Jag har ett förslag på en passande kandidat, T Junkka. Inte för att jag respekterar honom, utan för att jag anser han tillhör samma kleti och pleti som Mansten och Styrman - maktmissbrukande dj..lar.  

Varför kan inte jag vara som alla andra mammor och fatta när mitt barn blivit vuxet? Fatta när det är dags att klippa navelsträngen. Varför ska jag oroa mig och varför ska jag må dåligt. Om jag sedan hade en anledning till att må dåligt så hade det ju varit en så att säga anledning, men nu har jag ju inte det. Ändå gnager en oro inom mig som mycket lätt utvecklas till dåliga, skrämmande tankar och sedan är steget kort till ångest.
 

Fatta att mitt barn blivit vuxen..visst självklart fattar och vet jag det. Det är inte många som kan jämföra sig med Frida. Frida är mycket mer vuxen än de flesta andra jag känner till i hennes ålder. Det är inte där oron sitter. Jag vet att Frida fixar det mesta men jag oroar mig för det som hon ännu inte mött i livet. Man kan ju rimligtvis inte begära att någon ska kunna det man aldrig tidigare har stått inför. Jag tror att jag oroar mig för sådant hon skulle kunna råka ut för, samtidigt som jag vet att Frida är så pass klok att hon också vet om olika faror och med all säkerhet undviker dem.

Nu är det i alla fall så att Frida med all sin kraft slitit sig lös från mitt beskydd. Kanske eller rättare sagt mest troligt har jag vaktat på och, för att använda ett ”modernt” uttryck, curlat henne allt för mycket. Jag har väl alltid varit rädd att det ska hända henne något och allt sedan Sara dog har jag väl bara blivit värre. Nu i mars har Sara inte funnits här med oss, i alla fall inte så att vi kan se henne, på 10 år. Trots dessa 10 år har jag nog inte bearbetat klart det faktum att jag aldrig mer får träffa henne. Det sägs att tiden läker alla sår, men det är inte sant! Min sorg kommer nog aldrig försvinna och mina tårar kommer nog aldrig ta slut. Kanske därför jag är så rädd om Frida.

Eller hur är det? Jag kanske inte håller hårdare eller är räddare om henne än de flesta andra mammor. De flesta oroar sig nog precis som jag, men kanske har jag svårare att släppa taget och må bra ändå. Sedan vet jag ju att det finns en och annan som aldrig, i alla fall har de då inte visat det, brytt särskilt om sina flickor. Undra hur många gånger jag stigit upp mitt i natten för att skjutsa eller hämta någon som inte haft skjuts hem och där föräldrarna helt enkelt sagt: har du tagit dig ut så får du väl ta dig hem också. Vi kan inte hämta eller skjutsa för vi har druckit ett glas vin eller två. Eller då flickorna inte har tordats åka hem av rädsla för att ”åka dit” då föräldrarna hotat med det ena eller det andra. Dessa flickor har sedan tjatat till Frida om vilken jobbig och nyfiken morsa hon har. Hon ringer och kollat jämt var du är. Blir du inte less? Min mamma har då aldrig varit sån och jag skulle ha blivit tokig om hon var sån.

Ja nu har vi i alla fall skjutsat Frida till Norge. Gud vad skönt det ska bli att slippa bo hemma! Sa hon kvällen innan. Hemskt mycket roligt att höra det! Men samtidigt förstår jag henne. Jag fattar precis hur det är att vilja ha eget. Att få bestämma själv hur man ska ha det hemma hos sig och få göra lite som man vill, utan att ta hänsyn till någon förälder. Att få bo tillsammans med en kompis. Självklart ska du göra det, sa jag när hon berättade att hon bestämt sig för att prova på att jobba i Norge. Jag hade gjort precis samma sak om jag varit i dina kläder. Gubben var däremot av någon anledning inte lika förtjust i detta. Konstigt kan jag tycka eftersom det vanligtvis är jag som först säger nej och han säger ja till alla Fridas nya idéer.

Sagt och gjort. Frida fixade allt och vi åkte iväg tidigt en morgon för att skjutsa henne dit. Jag har aldrig varit norr i Kiruna och så har jag ju hört att det ska vara så vackert i Norge. Så det var med blandade känslor jag satte mig i bilen. Vägen till Kiruna kan jag. Jag bodde där i två år efter att jag som 16 åring flyttade hemifrån. Bara det!  Jag var 5 år yngre än Frida och klart mycket omognare än henne när jag flyttade hemifrån. Jag klarade mig och det gick bra, trots att jag som pappa senare sa fick ”lära mig den hårda vägen”. Vi körde upp mot Abisko och Björkliden...fjäll och snö så långt ögat kunde nå. När vi kom upp mot Torne träsk började jag se att det faktiskt var vackert med de höga fjälltopparna och de stora isvidderna. Solen gassade och allt blänkte så lysande vitt. Vi närmade oss Riksgränsen och där pågick en stor Nato militärövning. 100 tals militärer åkte skidor, bandvagnar, kanoner och allt vad det nu heter. Vi körde om långa kolonner av militärfordon. På sina ställen var det över 20 minusgrader och ändå höll de på med sina aktiviteter. Vi närmade oss gränsen och Norge. Över på den Norska sidan såg jag genast skillnaden på norska och svenska vägar. För det första har vi vita mittstreck medan norrmännen har gula. Deras vägar är slingriga och smala, våra är raka och breda. Deras vägar slingrar sig kring fjäll och berg, våra går rätt igenom. Den första delen av vägen gick brant nedåt och naturen såg ut som på den svenska sidan. Sedan rundande vi fjället och kom på den västra, norska sidan och där upphörde likheten. Naturen blev milt uttryck, storslagen. Det var otroligt vackert! Aldrig hade jag trott att jag som inte gillar snö, kyla och fjäll skulle säga att det kunde vara vackert, men det var det.

                      


Vilka otroliga formationer på fjälltopparna. Några brant stupa, andra spetsiga som en pyramid. Några såg ut som vulkan kratrar.
                                

och så fjorden som golfströmmen värmer upp så den är isfri hela vintern. När vi kom till Norge var det flod och när vi åkte hem var det ebb. Häftigt att se då man inte är van tidvatten.

ja få se hur länge Frida stannar i Norge. Om det blir en längre tid så har jag ju precis som min gamla klasskamrat Peter skrev en bra anledning till att åka en gång till för att se denna vackra natur.

Nu är det dags att knoppa så jag orkar upp och läsa och eventuellt skriva.
Skönt att det är sportlov. =D
Puss och kram till Frida ♥

Ännu en torsdag är snart bara ett minne. Med risk om att vara tjatig..torsdagar är bra dagar =). Kan hända känner jag efter ändå mer idag bara för att gårdagen var en så ovanligt usel dag. Usel för att jag tillät känslorna styra. Jag tycker att jag med åren borde ha lärt mig att befinna mig på ett högre steg och ”stå över” sådana primitiva känsloyttringar. Men igår var jag arg och outvecklade, rent av barnsliga känslor styrde. 

Å andra sidan finns det nog inget som gör mig så arg som egoistiska människor. Ja möjligtvis de som låtsas vara helt ovetande. Sedan har vi ju förstås de falska och manipulativa, de värsta av alla. När jag tänker efter så finns det en hel del avarter som man gärna kunde klara sig utan. Jag förstår inte hur man orkar gå omkring och sprida dynga dagarna i ända. Förmodligen mår dessa människor av någon anledning väldigt dåligt, kanske är de olyckliga eller har det jobbigt hemma. Eller så är de helt enkelt för gamla för att orka jobba med barn.

Det borde vara lag på att alla som uppnått pensionsåldern skulle vara tvungna att lämna över till dem som fortfarande känner att de orkar jobba. Det finns allt för många gamla rävar som klänger sig fast på en stol på jobbet enbart för att skaffa sig lite högre pension. Ofta har de tappat orken och intresset för sitt arbete för länge sedan och gör allt för att slippa undan så lätt som möjligt. Största intresset är att dricka kaffe och sitta och klaga. 

Det är nog sant detta att jag är en väldigt snäll person, men ibland måste även snälla och dumma reagera. Känner mig matt efter explosionen som skapades i mitt inre. Det är inte ofta något kan trigga mig till att bli så otroligt arg. Det är inte heller ofta jag blir så arg så de elaka grodorna hoppar ur mig. Men igår slapp de lös och på ett sätt känns det skönt eftersom jag blev så lugn efteråt.

Så nu ser jag fram emot fredag…..Önskar mig en riktig mysfredag.



                      



Vår Amazonlilja blommar! =)

Två av fyra knoppar har slagit ut och de doftar ljuvligt. Jag fick blomman som då var en liten planta av min svärmor för ett antal år sedan. Svärmors stora intresse var blommor. Svärmor finns inte med oss mer, men jag känner starkt att hon genom blommar visar att hon ändå finns någonstans.

Länge såg det ut som om min lilla planta inte skulle överleva. Ett tag var det bara något enstaka grönt blad i krukan, resten var vissna eller halvvissna. Ett tag efter att min svärmor gått bort tänkte jag slänga plantan. Det kändes som om jag inte skulle lyckas få den att börja växa. Besämde mig ändå för att ge den och mig själv en chans till, bytte jord och försökte sköta om den.


Plötsligt en dag började den växa. Den växte sig större och starkare och fler och fler stjälkar stack upp ur jorden. En dag såg jag att en av stjälkarna fått en konstig utbuktning. Den var som om ett annorlunda blad växte fram. Stjälken med det annorlunda bladet växte sig allt högre och till sist såg jag skymten av en vit knopp. Nu blev det en spännande väntan. Aldrig tidigare hade jag sett en liknande blomma. Hela familjen var engagerade och väntade på att blomman skulle slå ut och när den väl gjorde det blev vi alla glada. Oj, vilken vacker blomma och vad gott den doftade.


Någon dag senare åkte jag och gubben till min svägerska. Vi satt i köket och drack kaffe. plötsligt puttar gubben till min arm och säger: Titta, titta på blomman på fönsterbrädan. Även min svägerska hade fått en liten planta av svärmor, en del av en större blomma. Det visade sig att svärmor hade delat sin stora blomma i tre delar, en behöll hon själv och de andra hade vi fått. Det var en märklig känsla när vi hälsade på hos svärfar och såg att även den plantan vuxit upp och nu blommade även den med lika vackra,ljuvligt doftande blommor.

Allt sedan dess så har vår vackra Amazonlilja, till vår glädje blommat minst en gång om året.  

Tänk om.....?

Ja då var helgen redan slut och vardagen tog över. Tänk att någon gång få bestämma en aning över tiden. Då allt kändes bra skulle man förstås se till att dra ut på varje sekund och de dagar eller tillfällen då allt var jobbigt skulle tiden betalas tillbaka och då skulle sekunderna gå aningen fortare. Ibland kunde man kanske få låna lite tid. Idag hade jag varit i behov av lite lånad snabbtid. Ibland gäller det att försöka med alla medel. Försöka vara listigare än listig och överlista de listigaste. Undrar om det inte är just det som är den verkliga konsten? Om allt jämt var synligt och klart var det väl ingen konst. Då kunde man ju till och med tänkas göra underverk. Plan nr ett, längst fram alla på en rad, har nu iscensatts och den visar just ingen större skillnad. Frågan är när nästa strategibyte är lämpligast och frågan är vilken strategi. Hur vore det med längst bak alla på en rad? Kanske redan i morgon. Ja detta verkar inte klokt, men det är just nu min vardag och vad det riktigt innebär kan jag ju inte avslöja utan att röja min plan.

 
Men en sak är säker................det är just nu inte lätt för någon.


>

Ja torsdagar tycker jag är veckans bästa dag  Då vet jag att det är fredag i morgon och det brukar innebära fredagsmys på ett eller annat sätt. Vanligtvis varannan helg i stugan och varannan helg hemma. Ofta börjar jag fredagarna hemma med vilostund på soffan med stor skön kudde och en mysig och gosig filt. Då det bär av till stugan hinner jag slumra till i bilen..det är sannerligen inte lika skönt, och trots att jag på senare år blivit allt mer åkrädd ändå avslappnande på något konstigt sätt. Kanske för att jag vet att då jag kommer fram kan jag njuta. Gubben skulle nog inte hålla med om att jag är avslappnad under bilturen..han säger att han behöver inte inhandla någon farthållare eftersom han har världens bästa talande farthållare. =o Varför kör jag inte själv då, kan man ju undra. Svaret är helt enkelt att jag är för trött. Skulle aldrig hålla mig vaken i 19 mil en fredag eftermiddag. 

Ja jag vet att jag ofta skrivit att jag älskar mitt jobb ...och det gör jag, men trots det är det skönt då det är fredag och jag har helgen framför mig. Jag känner mig absolut inte gammal, men kanske har det ändå med åldern att göra att jag inte orkar på samma sätt som tidigare. Kanske har det också med åldern att göra då jag ofta sitter och funderar, kanske någon skulle tycka på konstiga funderingar. Något som ofta upptar mina tankar är barns upplevelser av saker och ting. Det har ju med mitt yrke att göra och jag upplever det som en utmaning att försöka förstå hur barn tänker. Till exempel ords betydelse. Tänk på ordet vardag, betyder ordet samma för alla? Vanligt är ju att vardagar är alla dagar utom lördag och söndag. Eller kan vardagar vara alla dagar, var och en av alla dagar. Tänk om vardagar skulle vara dagar då det varar ( infektionsdagar) eller kanske alla vardagar betyder att dagen består -dagen varade. Möjligt var då kanske också att det var en dag, och nu är det kväll. Vardag skulle väl också kunna vara en örngottsdag (örngott=var) - vardag?? Hur man förstår och tolkar ord och dess betydelse är beroende av erfarenhet och i vilken situation och vilket sammanhang du lärde dig att tolka och förstå ordet. Orsaken till att jag funderar är att ett antal barn i varje klass har svårigheter med att lära sig till exempel matematik. Kan matematikproblem ha att göra med missuppfattningar av ords betydelse? Vad betyder ord som efter, före, lägga till och öka? Gång på gång upptäcker jag att barn har många olika tolkningar av vad ett ord betyder och fram till att man förstår varandras betydelse så kan det bli tokigt. Tänk dig att du i matematiken pratar om roten av ett tal och eleven tänker på ett träds rot. Eller då vi läste om ett monster som bodde i ett källarvalv och ett av barnen såg ett kassaskåp fullroppad med guld famför sig, en annan en potatiskällare. Det blir liksom inte samma historia.

Nä, nu är det dags att platsa tankarna och krama kudden 
Dröm vackra drömmar

Helg innebär vanligtvis för mig en massa ”över” tid. Allra vanligaste sättet för mig att spendera denna ”över” tid är att bara flyta med…göra ingenting. Det kan som jag skrivit tidigare vara skönt… så länge man behöver det. Problemet är att det i längden blir så tråkigt, allra helst om man som jag ibland har så mycket energi eller handlar det kanske egentligen om lust- lust att göra någonting. Igår morse vaknade jag redan vid åtta, men beslöt mig för att inte stiga upp, jag skulle sova längre! Gubben jobbar natt och skulle sova många timmar ännu och dottern hade åkt på jobbet för mer än en timme sedan. Jag låg och drog mig till halv nio, men somna om det kunde jag inte. Så jag steg upp, kokade mitt kaffe och satte mig ner vid köksbordet. Solen strålade in genom köksfönstret och det var gnistrande vackert ute. Jag satte mig ”mitt i solljuset” och bara njöt, längtade till sommaren. När jag lapat energi ett tag fixade jag frukost samtidigt som jag började göra i ordning mig själv. Väl inne i badrummet såg jag ” här behövs en grundlig rengöring”. Sagt och gjort, efter frukosten började jag skrubba. Vi bor i ett gammalt timmerhus byggt på 1950-talet och det märks då det gäller ventilationssystemet, det har nog aldrig rengjorts. Dammängden i lägenheten kan också bero på gruvverksamheten och när man i dessa ”vibrations tider” tänker på stommen i timmer så känns stabiliteten skönt. Men dammet är fortfarande en plåga Det tog mig ”halva dan” innan jag var klar. Under städtiden lade jag upp planer för dagen. När gubben vaknat skulle vi ut på långpromenad…och så blev det. Vi var på en timmes promenad och det var riktigt skönt. Sedan var det dags för middag, hela familjen samlad då dottern gick så kallad delad tur, vilket innebar flera timmar rast mitt i skiftet. Fram emot sex åkte bägge på respektive arbeten och ensam kvar blev jag. 

Planen för kvällen var att skriva, varvat med att se något trevligt underhållnings tv program eller kanske någon av kanalerna visade någon lagom spännande och samtidigt lite romantisk film. Problemet var bara att jag var så otroligt trött. Satte mig vid datorn och försökte skriva, loggade in på facebook, blev bara irriterad..inget fungerade. Trodde ett tag att alla av någon anledning hade blockerat mig..och det på samma dag. Insåg att tanken nog var lite dum, men samtidigt hur skulle jag veta? Kanske något jag skrivit offentligt som irriterat och gjort många förbenade samtidigt.

Ja ja lite manisk kan jag nog vara ibland..men å ena sidan skulle det kunna vara helt otroligt? Å andra sidan på facebook skriver jag inte så mycket och undras just om det är någon som läser min blogg….kanske bara A-C och en gång Lena, så egentligen skulle mitt bloggande inte heller kunna vara orsaken till att jag skulle bli blockerad på facebook =)

Kanske bidrog frustreringen över en dåligt fungerande facebook till tröttheten som nu drog över mig. Nu var det svårt att hålla ögonen öppna. Jag vandrade omkring i lägenheten, kokade kaffe, slog på tv:n. Glodde ett tag på ”Blåsningen”, men insåg att denna nya omgång inte var bättre än den förra. Var till slut tvungen att ta en liten powernap, gubben  hade varit på kurs ett antal år tidigare och fått veta betydelsen av dessa micro pauser som de valt att kalla det. Nu var jag i stort behov av en sådan. Turligt nog hade dottern nu slutat sin dagliga gärning och var nu i full färd med att fixa i ordning sig för kvällens utegång med ett tjejgäng. Då skulle jag höra henne rumstera om och inte somna in för djupt. Rädd som jag var att inte kunna sova när det väl var dags.

Min powenap blev inte som tänkt, men jag blev lite piggare. Satte mig framför soffan och bläddrade bland kanalerna igen. Tv 4 visade en film ”Shall we dance?” Hur som helst så blev jag sittande framför den. Stundtals var jag också intresserad. Filmen handlade om en man som själv tyckte att han hade allt i livet. Han var lyckligt gift, hade barn och ett framgångsrikt arbete. Trots detta tycktes han sakna något. Han kom så småningom på vad som saknades och kunde till och med uttrycka saknaden till sin fru.

Slutet på filmen berörde mig och naturligtvis grät jag en skvätt. Så i morse när jag satt ”mitt i solljuset” och lapade energi lyssnade jag samtidigt på radion. Jag hörde programledarna prata om olika saker som berörde. Bland annat om filmer som berörde på ett eller annat sätt. Plötsligt kom jag på varför jag ibland tycker att jag har så tråkigt och lite att göra. Varför jag har så mycket ”över” tid. Jag har precis som Richard Gere i filmen precis allt jag behöver, men det gäller att hitta något som berör.

Ps. Läste en blogg som är full av ”nutida” datorspråksförkortningar. Ägare till bloggen var en kvinna, ett par år äldre än jag själv. Kvinnans användning av dessa förkortningar irriterade mig något fruktansvärt. ngn, tbx, m, t, fr, iaf....

Hoppas hon åtminstone har pratat ordentligt med sina eventuella barn...å andra sidan, varför ska jag bry mig?  

Kan det vara ”fröken” sidan av mig som reagerar?? Kan vara så, men tänk om alla visste hur stor roll föräldrarnas språk och vanor har för barnens utveckling. Det är numer bevisat att de barn som från tidig ålder vistats i en miljö där de vuxna inte pratat med sina barn eller barn som inte fått uppleva och höra språk i form av sagor, ramsor och sånger, har en sämre språklig utveckling. De barnen har också svårare för att lära sig att stava ord och skriva.  Samma sak gäller matematikutveckling, barn som växt upp i en miljö där man inte har räknat, har ofta väldiga problem med att lära sig att räkna. 

Nu känner jag mig nöjd. Helgen har berört .....jag fått igång mer av mina tankar.

Don´t feel stuck in the middle anymore<

I dag har mycket av min energi gått till att irritera mig över mitt hår..helt otroligt vad det växer fort. Klippte mig för bara 3 veckor sedan och nu är det ordentligt långt Det går åt massor av spray och allt jag lyckats åstakomma är en stor, ganska luftig hjälmliknande sak. Varje dag tänker jag: Ok, det plattar nog till sig med hjälp av mössan. Och alldeles riktigt, nog plattar det till sig men inte på de ställen jag vill. Det slutar ofta med att jag drar och sliter i mina stackars hårtestar. Försöker med mössan en gång till..men resultatet blir ändå alltid det samma. =/
Under en längre tid har jag varit missnöjd med mitt hår. Många gånger har jag också funderat på att byta frissa, men det blir aldrig av. Orsaken till att jag inte gör slag i saken är nog en tanke om att inte såra någon, snäll och dum som jag är. Tull saken hör att jag varit samma frisör trogen i princip 30 år och då borde jag kunna byta ut henne hur lätt som helst, men nej, det blir bara svårare och svårare... och frisyren fulare och fulare. Jag har redan tänkt ut hennes ersättare.
Något som jag också funderat på är hur vissa arbeten och vissa tjänster ökat i värde (?). För inte så länge sedan kostade det ca 150 -200 kronor att klippa sig. Nu kommer du inte undan med mindre än ca 350-400 kr för att inte tala om vad klipp och färg kostar..huuuu! Tänk om alla varor och tjänster skulle öka i värde eller pris på samma sätt. Då skulle vi inte ha råd att handla mat och tänk vilka löner vi skulle ha =), men nej, dessa pengar gäller inte alla. Det är väl så att så länge det finns kunder och efterfrågan på tjänsterna då kan de ta betalt. Kanske dax ändå att göra slag i saken och göra ett byte eller i alla fall att variera ställena man köper tjänsterna från. Ett besvispå min dumhet är att jag redan för ett år sedan fick ett presentkort på en klippning till en annan frisör. Har jag använt den?..nej och gissar att det nu är för sent =/.Och i år när jag fyllde år fick jag ett nytt presentkort..nu till min "gamla vanliga" frissa. Hå hå ja ja.. 





               



Något annat som sysselsatt min hjärna idag är matematikdiagnoser, en present från Skolverket. Det har tagit mig några dagar att "sätta ihop" materialet. Det var några hundra sidor att skriva ut, därefter sortering Aritmetik, bråk och decimaltal, talmönster och enkla formler, mätning, geometri och statistik. Till sist instoppning av dessa utskrivna papper i sidföljd i plastfickor. Därtill tillkom utvecklingsscheman av olika slag. Jag har hunnit skumma igenom materialet och det verkar vara väldigt bra. Hoppas nu bara att diagnoserna kommer att gälla ett tag så att inte även detta efter ett tag visar sig vara "fel" innan vi ens hunnit lära oss det. Sedan kan man ju undra om det är bra att utsätta barn i tidig ålder för alla diagnoser, tester och prov. De allra flesta barn kommer att klara testerna, men jag bara undrar hur de barn som inte blir godkända blir påverkade av detta. Tyvärr så finns det i varje elevgrupp barn som av en aller annan orsak inte kommer att bli godkända. Himla orättvist tycker jag!!

Nu ska jag hacka med saxen i håret...få se hur snygg jag blir =)

Snart slut på lördag och jag har liksom inte hunnit känna av dagen. Visst, jag har gjort mer än vad jag vanligtvis brukar göra under en lördag..men missade lördagslugnet. Steg upp före sju i morse. Aromen av kaffe och en sömnig gubbe väckte mig. Vi skulle ut på uppdrag! Vårt uppdrag var att göra avslut, men inte för vår egen del. För min egen del har jag gjort avslut redan för flera år sedan. Nej, denna gång gällde det att hjälpa "min nästa" att gå vidar i livet, att se möjligheterna som finns runt knuten.
Det kändes lite oroligt då vi startade resan. Det var -24 grader här hemma och på vägen var det på sina ställen ändå kallare. Termometen visade -28 och kölden kröp in genom bilrutan. Men som kloka norrlänningar vet vi att ta med oss "tjock- kläderna" ifall att de behövs. Inte roligt att bli ståendes utan varma kläder i kylan. Resan gick bra, vi såg två älgar- en sprang över vägen sekunderna innan vi kom, den andra låg död på vägen och bilen den krockat med låg långt ner i diket. Vid sådana tillfällen är det tur att det är massor av snö. Det såg ut som om bilen bara gjort en "snygg parkering" i djupsnön. Avslutet och avlämningen av resterna gick bra och vi fortsatte vår resa. Vi följde Torneälven och kom så småningom till Haparanda. Väl där uträttade vi några ärenden och åkte sedan över till Finland. Målet var Rajalla och Kapp-Ahl. Väl där blev det några "fynd" och sedan siktade jag in godishavet på Candy world. Jag säger bara Mmmmm..Marabou =) Vi hade också planer att ta en snabbrunda på IKEA, men ångrade oss då vi såg den överfyllda bilparkeringen. Kände oss nöjda med slutfört uppdrag och inhandling. Det var dags att styra kosan hemåt, så vi tog "genvägen" till Kalix och Kinarestaurangen.

Avslutade dagen med att se på Robinsonfinalen. Rätt man vann!

Nu börjar jag bli trött på snöandet. Det har kommit närmare 40 cm på ett dygn. Inte för att jag har behövt skotta någon snö, jag har inte heller behövt sopa rent från bilen, men jag har plumsat i snö ända upp till knäna och det var nog. Nu vill jag ha sol! Jag vill, jag vill, jag vill....!
=) Just de orden, jag vill, jag vill, jag vill...påminner mig om min barndomskompis Bitte. Vi bodde på samma gård och vi lekte med varandra nästan varje dag. En dag ville vi handla karra och då Bitte inte fick det hon bad om så ställde hon sig och stampade med ena foten samtidigt som hon upprepade gånger med hög röst skrek fram: jag vill jag vill, jag vill.....men det hjälpte inte. Hon fick ändå inte som hon ville. Samma är det nu med min önskan..inte får jag som jag vill och det skulle nog inte hjälpa att stampa med foten hellre. Snön kommer att fortsätta att falla och det kommer inte att bli snöfritt förrän om 4 månader.
Egentligen är det väl inte själva snön jag har något emot, utan det är de dagar som det snöar som är jobbiga. När jag måste sopa fram bilen och sedan skrapa rutan fri från is..då är det nog ingen som ser skymten av ett leende i mitt ansikte. Däremot när snön ligger, när det har snöat färdigt, så är det bara ljust och vackert och nu har vi den otroligt sköna våren framför oss. Våren, en tid då man kan gräva en stor grop och lägga sig och bara njuta av solen. Jag tillhör inte dem som åker skoter eller skidor. Skidor åker jag endast då vi har friluftsdag på skolan och längdskidåkning står på agendan. Utförsåkning har jag bara provat på en endaste gång när jag var elva år och vi hade utflykt till Dundret. Jag ägde inga slalomskidor, men pappa inhandlade ett par svarta Elan, kanske med förhoppning om att jag skulle få upp intresset för utförsåkning..men nej den utflyktsdagen gjorde nog sitt till att jag aldrig mer provade på utförsåkning, trots att vi har Dundret runt knuten. Vad som hände med skidorna? Ja mina svarta Elan med stålkanter hamnade på soptippen. Då hade stålkanterna fläkts upp och färgen flagnat av den omilda behandlingen de utsattes för under årens lopp.
Det är mycket man vill och önskningar ska man väl få ha.

Då har ännu en förvirrad onsdag förflutit utan att allt det där som jag planerade att hinna med blev gjort. Onsdagar kunde vara möjligheternas dag. Ja möjligen..om inte OM fanns, för alltid är det något annat viktigt som måste göras först. Egentligen är det samma sak med måndagar..då skulle vi också har möjlighet till att uträtta och hinna med massor...men samma händer där..alltid kommer något ändå viktigare emellan.
Välkommen till skolans värld! Det är där allt detta konstiga händer.

Ideérna och inspirationen flödar.Nya direktiv och nya förväntningar. Planer ska revideras och det ska skrivas nya. Skriftliga omdömen, numera betygsliknande vilket det absolut inte fick vara för bara någon tid sedan. Arbetsplaner, utvecklingsplaner, områdesplaneringar och individuella utvecklingsplaner..planer, avprickningsscheman och muntliga och skriftliga tester...You name it. Det är så otroligt mycket och i en sådan hastighet så...summan av det hela blir ingenting! Projekten och möten avlöser varandra, det känns som om någon fått panik och nu, allra helst NU ska allt hända och det på en gång! Samtidigt som allt det där ska göras så förväntas vi också ha lektioner och inte bara en utan fyra, fem varje dag. Dessa ska naturligtvis också vara väl förberedda och helst också roliga och spännande. Förutom att genomgången/ introduktionen ska locka till lärande, så ska också alla tjugofyra elever ha individuellt anpassade arbetsuppgifter. Inte hjälper det att jag tidigarelagt min arbetsdag och numer börjar kl. sju. Det är fullt ös ända fram till sexton och ibland sjutton. På väg till bilen funderar jag ibland...hallå, vart är väskan på väg med mig... Väskan som är välfylld med läsuppgifter eller böcker att rätta, för allt sådant får man göra hemma. Just nu fyller de nationella proven och matematikprojektet hela min hjärna. Väl hemma sätter jag upp en plan på det jag ska hinna med ikväll..efter middag och disk.

Vad händer?. Jag somnar på soffan och tröttheten kom emellan.. Trots allt..Jag älskar mitt jobb. Undras just om det finns något botemedel??

Tänk vad tråkigt det skulle vara utan musik. Med hjälp av musik går det mesta lättare och många gånger kan musik ha en lugnande eller kanske till och med uppiggande inverkan. Min musiksmak är relativt bred. Gillar att lyssna på det mesta och vad jag lyssnar på är beroende på mitt humör. När jag känner mig arg blir det ofta "gung"rock typ Metallica eller Deep Purple på hög volym. Samma när jag städar, men då lyssnar jag också gärna på Bon Jovi- De senaste två åren har jag lyssnat mycket på Nightwish, men också på gamla 70-tals godingar typ The Sweet, The Rubettes, Creedence Clearwater Revival. När jag är ledsen eller tycker synd om mig själv ljuder rummet av musik typ Sarah Brightman eller Andrea Bocelli. I samband med den sortens musik hittar man mig ofta liggande på soffan. Ibland förundras jag över sångarnas otroliga röster, vilka toner de når. Lyssna till exempel på Leona Lewis och hennes låt Better in times. I mitt tycke en otrolig sångerska och trots att det är en "ledsen" låt så är det också en höjdarlåt.
Ja, Better in times....Tiden läker alla sår..ja så sägs det, men jag vet att det inte är sant. Tiden gör endast att du lär dig att leva med de sår du en gång fått. Du lär dig att hantera livet på ett uthärdigt sätt...men såret finns kvar för alltid.

> Ja jag vet, jag har en massa sorg inne i mig =/  />Under ett par veckors tid har jag känt mig lite nere. Jag vet inte riktigt orsaken till mina känslor, men vet att de är lättåtkomliga och svåra att ignorera och jag försöker att hantera dem så att det inte går ut över någon annan. För det mesta lyckas jag nog, men ibland bubblar det liksom över. Jag är i alla fall väldigt glad över att jag har det arbete jag har. Jag älskar jobbet med "mina ungar" och får inte så ycket tid över till att grubbla, känna mig nere och deppig. Det är full fart från morgon till kväll och sedan är det dags att sussa...och förhoppningsvis blir det Better in times. Nu är det dags att krypa ner i bädden.

En hel vecka sedan jag skrev mitt sista inlägg. Trots att jag känt att det har varit roligt att börja jobba igen, så har min inspirationsnivå legat på en sådan nivå så den just har räckt till för att orka med att vara vaken en hel arbetsdag. Jag vet att jag inte har varit ensam om att känna mig energilös, de flesta på jobbet var nog i ungefär samma situation. Men nu tror jag att jag hittat rytmen igen. Mina dagar börjar väldigt tidigt. Jag stiger upp ungefär vid femsnåret. Fixar iordning kaffet, tänder fönsterbelysningen och sätter på radion. Slår mig ner vid köksbordet, lyssnar på radio och väntar på att kaffet ska bli klart. Jag hinner med två muggar innan jag börjar klä på och göra iordning mig. Det är nog knappt någon som förstår varför jag stiger upp så tidigt bara för att få dricka mitt kaffe i lugn och ro...men jag behöver den här tysta, ensamma stunden för att må bra. jag har nog alltid haft behov av att "vara för mig själv" ett tag. Är nog en riktigt Norrlänning när det gäller det behovet i alla fall =) När jag bodde hemma varnade pappa folk i omgivningen för att väcka mig. "Ta med en kudde som skydd. Hon är arg som en varg när hon vaknar" sa han. Nå riktigt så arg var jag väl inte, men lätt irriterad var jag, i alla fall förr. Så småningom var jag tvungen att lära mig att behärska mig, fast nog sjöd det i mitt inre många gånger. Det var också ett dilemma eftersom jag inte heller gillar att vara sur och om jag någon gång blir sur så går det över väldigt fort....för fort. För det mesta så fort så jag hinner glömma varför jag var sur. Min bästa vän A-C säger att jag är snäll och alltid har varit snäll, glömmer och förlåter allt för lätt. Kanske är det så..eller så är det helt enkelt så att jag inte tycker det är värt att bråka och sura. Det finns mycket viktigare saker i livet. Någon lärde mig att hon hade förståelse för att man ibland när man är trött och ledsen kan säga saker som man egentligen inte menar ......




Om jag själv skulle vara tvungen att ta fram mina negativa och positiva sidor. Skulle jag vara snäll med mig själv då?
Nu ska jag krama kudden.
                                                           ♥   Love, peace and understanding

Den stränga kyla som nu råder gör att man allt oftare får läsa bland annat på Facebook kommentarer och inlägg om folk som fryser. Av någon anledning har vi längst upp i norra Sverige bara -8 grader. En gammal klasskompis fryser i Göteborg. Där går temometern ner mot -25°. Det fick mig att minnas alla de gånger jag frivilligt frusit och detta bara för att se så vacker ut som möjligt...eller var det för att få på sig så lite töntstämpeln som möjligt? Oavsett så knallade vi till skolan iklädda skinnjackor modell extra kort höstjacka. Dessutom tajta V-jeans eller Gul och Blå jeans modell nedanför naveln. Jeansen var så tajta så jag fick lägga mig på golvet och dra in magen och pappa fick hjälpa mig med att dra upp gylfen (med tång). Pappa och mamma var inte alls glada över detta och de försökte nog få mig att inse hur himla tokigt detta var. De kunde lika gärna ha pratat med väggen för jag lyssnade inte. Relativt ofta skjutsade pappa mig till skolan, men ibland kunde han inte och då innebar det halvtimmes promenader i 30 graders kyla med bar mage och rygg för mig. Men jag hade i alla fall en tjock halsduk. För det fick man!  
Fy sjutton vad kallt det var! Alla kroppsdelar som blivit utsatta för kylan var helt bortdomnade då jag äntligen kom fram till skolan. Men vad gjorde väl det? Jag tinade ju upp och dessutom var jag ju i alla fall inte en tönt.
Tänk vad stor betydelse klasskompisar och så kallade vänner har. Vad gör man inte för att få vara med och känna sig som en i gänget? Hur bildas egentligen dessa gäng och vem utser den så kallade ledaren? Är de självutnämnda eller utvalda av någon speciell orsak. Jag vet att i min klass var det en tjej som tidigt, kanske redan i första klass utsågs till någon slags ideal som alla vill efterlikna. Tjejen var inte ens söt. Hon såg ut som en ledsen blodhund (hängande kinder och läppar) men hon hade hurtiga föräldrar som var engagerade i friluftsliv och idrott. Hon hade den senaste utrustningen och de fränaste kläderna. Dessa saker pratade och skroderade hon vitt och brett om. När färg tv:n utkom var hennes  familj först att ha en. Hela klassen blev bjudna till henne för att fika och se på tv. Kanske det var en av anledningarna till att "alla" ville vara med henne. Det var lite annorlunda med sådana föräldar som bjöd hem alla i klassen och vem ville inte fika? Att tjejen belv så omsvärmad av både flickorna och pojkarna bidrog säkert till hennes styrande och ställande i klassen. Det var hennes utlåtande om saker och ting som gällde. Hade man fel slags mössa, skor eller kläder överhuvudtaget så fick man inte vara med.<br />Jag tror inte att jag, trots att jag för det mesta fick "de rätta" sakerna, fick "vara med". Samtidigt har jag inte heller något minne av att jag skulle ha mått dåligt över det.