evaninni

Ännu en torsdag är snart bara ett minne. Med risk om att vara tjatig..torsdagar är bra dagar =). Kan hända känner jag efter ändå mer idag bara för att gårdagen var en så ovanligt usel dag. Usel för att jag tillät känslorna styra. Jag tycker att jag med åren borde ha lärt mig att befinna mig på ett högre steg och ”stå över” sådana primitiva känsloyttringar. Men igår var jag arg och outvecklade, rent av barnsliga känslor styrde. 

Å andra sidan finns det nog inget som gör mig så arg som egoistiska människor. Ja möjligtvis de som låtsas vara helt ovetande. Sedan har vi ju förstås de falska och manipulativa, de värsta av alla. När jag tänker efter så finns det en hel del avarter som man gärna kunde klara sig utan. Jag förstår inte hur man orkar gå omkring och sprida dynga dagarna i ända. Förmodligen mår dessa människor av någon anledning väldigt dåligt, kanske är de olyckliga eller har det jobbigt hemma. Eller så är de helt enkelt för gamla för att orka jobba med barn.

Det borde vara lag på att alla som uppnått pensionsåldern skulle vara tvungna att lämna över till dem som fortfarande känner att de orkar jobba. Det finns allt för många gamla rävar som klänger sig fast på en stol på jobbet enbart för att skaffa sig lite högre pension. Ofta har de tappat orken och intresset för sitt arbete för länge sedan och gör allt för att slippa undan så lätt som möjligt. Största intresset är att dricka kaffe och sitta och klaga. 

Det är nog sant detta att jag är en väldigt snäll person, men ibland måste även snälla och dumma reagera. Känner mig matt efter explosionen som skapades i mitt inre. Det är inte ofta något kan trigga mig till att bli så otroligt arg. Det är inte heller ofta jag blir så arg så de elaka grodorna hoppar ur mig. Men igår slapp de lös och på ett sätt känns det skönt eftersom jag blev så lugn efteråt.

Så nu ser jag fram emot fredag…..Önskar mig en riktig mysfredag.



                      



Vår Amazonlilja blommar! =)

Två av fyra knoppar har slagit ut och de doftar ljuvligt. Jag fick blomman som då var en liten planta av min svärmor för ett antal år sedan. Svärmors stora intresse var blommor. Svärmor finns inte med oss mer, men jag känner starkt att hon genom blommar visar att hon ändå finns någonstans.

Länge såg det ut som om min lilla planta inte skulle överleva. Ett tag var det bara något enstaka grönt blad i krukan, resten var vissna eller halvvissna. Ett tag efter att min svärmor gått bort tänkte jag slänga plantan. Det kändes som om jag inte skulle lyckas få den att börja växa. Besämde mig ändå för att ge den och mig själv en chans till, bytte jord och försökte sköta om den.


Plötsligt en dag började den växa. Den växte sig större och starkare och fler och fler stjälkar stack upp ur jorden. En dag såg jag att en av stjälkarna fått en konstig utbuktning. Den var som om ett annorlunda blad växte fram. Stjälken med det annorlunda bladet växte sig allt högre och till sist såg jag skymten av en vit knopp. Nu blev det en spännande väntan. Aldrig tidigare hade jag sett en liknande blomma. Hela familjen var engagerade och väntade på att blomman skulle slå ut och när den väl gjorde det blev vi alla glada. Oj, vilken vacker blomma och vad gott den doftade.


Någon dag senare åkte jag och gubben till min svägerska. Vi satt i köket och drack kaffe. plötsligt puttar gubben till min arm och säger: Titta, titta på blomman på fönsterbrädan. Även min svägerska hade fått en liten planta av svärmor, en del av en större blomma. Det visade sig att svärmor hade delat sin stora blomma i tre delar, en behöll hon själv och de andra hade vi fått. Det var en märklig känsla när vi hälsade på hos svärfar och såg att även den plantan vuxit upp och nu blommade även den med lika vackra,ljuvligt doftande blommor.

Allt sedan dess så har vår vackra Amazonlilja, till vår glädje blommat minst en gång om året.  

Tänk om.....?