Huvudsaken var att man inte var en tönt.....?
Den stränga kyla som nu råder gör att man allt oftare får läsa bland annat på Facebook kommentarer och inlägg om folk som fryser. Av någon anledning har vi längst upp i norra Sverige bara -8 grader. En gammal klasskompis fryser i Göteborg. Där går temometern ner mot -25°. Det fick mig att minnas alla de gånger jag frivilligt frusit och detta bara för att se så vacker ut som möjligt...eller var det för att få på sig så lite töntstämpeln som möjligt? Oavsett så knallade vi till skolan iklädda skinnjackor modell extra kort höstjacka. Dessutom tajta V-jeans eller Gul och Blå jeans modell nedanför naveln. Jeansen var så tajta så jag fick lägga mig på golvet och dra in magen och pappa fick hjälpa mig med att dra upp gylfen (med tång). Pappa och mamma var inte alls glada över detta och de försökte nog få mig att inse hur himla tokigt detta var. De kunde lika gärna ha pratat med väggen för jag lyssnade inte. Relativt ofta skjutsade pappa mig till skolan, men ibland kunde han inte och då innebar det halvtimmes promenader i 30 graders kyla med bar mage och rygg för mig. Men jag hade i alla fall en tjock halsduk. För det fick man!
Fy sjutton vad kallt det var! Alla kroppsdelar som blivit utsatta för kylan var helt bortdomnade då jag äntligen kom fram till skolan. Men vad gjorde väl det? Jag tinade ju upp och dessutom var jag ju i alla fall inte en tönt.
Tänk vad stor betydelse klasskompisar och så kallade vänner har. Vad gör man inte för att få vara med och känna sig som en i gänget? Hur bildas egentligen dessa gäng och vem utser den så kallade ledaren? Är de självutnämnda eller utvalda av någon speciell orsak. Jag vet att i min klass var det en tjej som tidigt, kanske redan i första klass utsågs till någon slags ideal som alla vill efterlikna. Tjejen var inte ens söt. Hon såg ut som en ledsen blodhund (hängande kinder och läppar) men hon hade hurtiga föräldrar som var engagerade i friluftsliv och idrott. Hon hade den senaste utrustningen och de fränaste kläderna. Dessa saker pratade och skroderade hon vitt och brett om. När färg tv:n utkom var hennes familj först att ha en. Hela klassen blev bjudna till henne för att fika och se på tv. Kanske det var en av anledningarna till att "alla" ville vara med henne. Det var lite annorlunda med sådana föräldar som bjöd hem alla i klassen och vem ville inte fika? Att tjejen belv så omsvärmad av både flickorna och pojkarna bidrog säkert till hennes styrande och ställande i klassen. Det var hennes utlåtande om saker och ting som gällde. Hade man fel slags mössa, skor eller kläder överhuvudtaget så fick man inte vara med.<br />Jag tror inte att jag, trots att jag för det mesta fick "de rätta" sakerna, fick "vara med". Samtidigt har jag inte heller något minne av att jag skulle ha mått dåligt över det.
;D Kommer ihåg att jag till och med blötte ner mina jeans i duschen så att det skulle sitta alldeles klistrade på en.;-) Tokig? Nej det tyckte jag i alla fall inte då och det var ju så det bara
var ;-) Såg att du på FB kommenterade på Lenas logg om Paroskin (?) hade ju också en sån dessutom i rätt färg och inte fick jag liksom Lena vara med i något innegäng fär det =) Ingen skada skedd men nog kan jag ibland känna en viss bitterhet mot vissa av dem. Du har ju alltid varit mer förlåtande. ;-) Kram till min bästa vän
Ja min vän, jag vet inte om jag är så förlåtande just i dessa fall. Jag har som du känt viss bitterhet mot vissa och även när jag ser bland annat henne med blodhundsutseendet =)idag känner jag att hon är en skit...trots att det gått så många år. Tycker hon är väl värd sin enorma bak hon har idag. Hon får det hon förtjänar haha
Kramar
Ha ha hon hade väl redan på den tiden en stor bak och skyllde ju på att hon hade så mycket muskler där pga hennes slalomåkning ;-)
Synd att vi aldrig genomförde någon slags hämnd på henne då, kommer ihåg att vi pratade om det men inte vad det var vi egentligen hade tänkt göra men detvar säkert något somskulle ha varit bra, tror jag ;D
I de flesta fallen var du faktiskt det =)
Kram o godnatt
Men hallå ladys!!!
Det gick väl aldrig någon nöd på oss.... även om vi inte tillhörde hennes närmaste hov?
Jag tyckte vi hade det bra ändå. Och jag kan inte påstå att jag är bitter idag. Jag hade ju bra och riktiga kompisar... såna som ställde upp för mig bara för att jag var jag och inte för att mina föräldrar var något speciellt.... kompisar som ni två.
Det är jag glad över... tror det har hjälpt till att göra mig till en bra vuxen. :))
Kram på er go-vänner
Hallå Lena. Du har så rätt i det du skriver. Jag hade bra kompisar och vi hade roligt i vårt gäng. Jag ville nog inte heller tillhöra hennes närmaste hov, men jag tror att alla vill känna att de duger som de är...och vi dög inte allihopa.
Min bitterhet kommer från senare möte med henne då vi båda hade fått barn. Hennes flickor och min Sara gick på sammma dagis. Hur hon och hennes man betedde sig där mot Sara kan jag nog aldrig komma över. Vid något tillfälle ska jag berätta.
Onödigt långt vi bor från varandra eller? Kramar
