Den gamla sparkstöttingen
Världen verkar vara full av förväntansfulla och positiva som ser framtiden an med glädje och hoppfullhet. Tystnaden bär med sig andras tankar, hurtiga önskningar och förväntningar över det kommande året.
Är det då bara jag som står här gammal, övergiven, översnöad och ensam. Ensam med dystrer tanke och sorg som gnager i mitt inre. Ja helt ensam är jag förstås inte, i min närhet har jag en lika översnöad lyktstolpe. Trots att snön tynger även honom så är han allt lite mer positiv än mig. Någon tände ett ljus inom honom och sedan dess gör han sitt bästa för att sprida ljus omkring sig. Ibland nås även jag av en strimma, men i kölden runt mitt trähjärta försvinner den lilla värmestrålen snabbt. För en tid sedan var någon här och försökte ruska liv i mig. Då hade jag gråtit så mycket så mina medar hade frusit fast. Någon gjorde ett tappert försök att flytta mig närmare ljuset. Ett tag kunde jag då känna mer av stolpens värme, men ju längre tiden gått desto kallare blir det. Nu längtar jag bara till varmare tider, även om jag vet att det medför risker. Kanske försvinner jag eller blir upphängd på något undangömt ställe.
Med önskan om värme och kärlek
/ den röda lilla sparken
gillar
