Tiden går trots allt
En hel vecka sedan jag skrev mitt sista inlägg. Trots att jag känt att det har varit roligt att börja jobba igen, så har min inspirationsnivå legat på en sådan nivå så den just har räckt till för att orka med att vara vaken en hel arbetsdag. Jag vet att jag inte har varit ensam om att känna mig energilös, de flesta på jobbet var nog i ungefär samma situation. Men nu tror jag att jag hittat rytmen igen. Mina dagar börjar väldigt tidigt. Jag stiger upp ungefär vid femsnåret. Fixar iordning kaffet, tänder fönsterbelysningen och sätter på radion. Slår mig ner vid köksbordet, lyssnar på radio och väntar på att kaffet ska bli klart. Jag hinner med två muggar innan jag börjar klä på och göra iordning mig. Det är nog knappt någon som förstår varför jag stiger upp så tidigt bara för att få dricka mitt kaffe i lugn och ro...men jag behöver den här tysta, ensamma stunden för att må bra. jag har nog alltid haft behov av att "vara för mig själv" ett tag. Är nog en riktigt Norrlänning när det gäller det behovet i alla fall =) När jag bodde hemma varnade pappa folk i omgivningen för att väcka mig. "Ta med en kudde som skydd. Hon är arg som en varg när hon vaknar" sa han. Nå riktigt så arg var jag väl inte, men lätt irriterad var jag, i alla fall förr. Så småningom var jag tvungen att lära mig att behärska mig, fast nog sjöd det i mitt inre många gånger. Det var också ett dilemma eftersom jag inte heller gillar att vara sur och om jag någon gång blir sur så går det över väldigt fort....för fort. För det mesta så fort så jag hinner glömma varför jag var sur. Min bästa vän A-C säger att jag är snäll och alltid har varit snäll, glömmer och förlåter allt för lätt. Kanske är det så..eller så är det helt enkelt så att jag inte tycker det är värt att bråka och sura. Det finns mycket viktigare saker i livet. Någon lärde mig att hon hade förståelse för att man ibland när man är trött och ledsen kan säga saker som man egentligen inte menar ......
Om jag själv skulle vara tvungen att ta fram mina negativa och positiva sidor. Skulle jag vara snäll med mig själv då?
Nu ska jag krama kudden.
♥ Love, peace and understanding
Nog för att jag sa att du för det mesta var snäll och alltför förlåtande ska du inte glömma att vi hängde ihop ett bra tag och nog fick jag se att du också hade och har säkert forfarande humör =) Du var aldrig menlöst snäll men som du säger visste du att inte slösa energi på att sura och bråka, medan jag lätt blev irriterad på många som enligt mig tog sig friheter att säga vad som helst men inte tålde att man så att säga försökte ge igen med samma mynt. Då blev man kallad surpuppa. Tyckte inte de heller var ett dugg bättre. Riktiga bitchar var vad de var.
Godnatt kram och sov gott =)
